Brist på tillit gör polisen maktlös

Hur kan polisens agerande påverka förtroendet hos de boende i socioekonomiskt utsatta områden? Nu kartlägger polisen och forskaren Stefan Holgersson de parallella maktstrukturerna som sätter välfärdssystemen ur spel.

Klockan är halv tio på förmiddagen denna vinterdag, himlen är klarblå, men solens strålar värmer knappast de enstaka personer som passerar det isiga torget. Grönsakshandlarna är i full färd med att plocka fram dagens varor och allt skulle verka ganska fridfullt ändå om det inte också stod tre polisbilar, varav en piketbuss, parkerade i centrum. Är det något som har hänt eller är det alltid poliser här?

– Det brukar vara minst två bilar, ofta tre. Ibland tänker man att något har hänt, men ofta är de bara här och patrullerar, ja utan att de har någon dialog med folket, säger en man som vi kan kalla Aram, som har ett yrke där han jobbar med ungdomar. Det här området är ett av de 23 i landet som polisen har pekat ut som ”särskilt utsatt”, vilket innebär att det inte enbart präglas av låg socioekonomisk status, ohälsa och arbetslöshet utan också av att det förekommer så kallade ”parallella maktstrukturer” här, styrda av kriminella.

Aram, som själv är född och uppvuxen är, har pluggat och ”klarat sig”, som han själv uttrycker det. Men till skillnad från många andra som haft chansen, så har han valt att stanna kvar och arbeta på platsen. Han ägnar sig dagligen åt ungdomar, varav en del har mer eller mindre problem, i skolan, hemma eller med droger till exempel.

Ett stort problem i utsatta områden är ofta narkotikahandel, eftersom de kriminella nätverken ofta hamnar i konflikter med varandra, ibland våldsamma och med dödlig utgång. Att utreda brotten är också svårt eftersom rädslan för att råka illa ut gör att det är svårt att få folk som har sett något att ställa upp och vittna. Så länge brotten inte klaras upp kan de parallella maktstrukturerna fortsätta att verka och frodas och därmed prägla samhället och livet för dess invånare.

Så hur ska polisen gå till väga för att lyckas arbeta effektivt i utsatta områden? Svaret saknas ännu eftersom polisens arbetsförutsättningar i områden som det här är föga undersökt i forskningen. Men nu ska Stefan Holgersson, polis och forskare vid Linköpings universitet samt professor vid polishögskolan i Oslo försöka reda bot på det i ett forskningsprojekt. Under tre års tid granskar han nu polisens arbetsmetoder i socioekonomiskt utsatta områden. För att göra det har han tilldelats 3,6 miljoner kronor i projektbidrag av Forte.

– Den första frågan som jag ska undersöka är hur parallella maktstrukturer kopplade till grov organiserad brottslighet fungerar. Jag tror att det kan se väldigt olika ut på olika håll och det vill jag beskriva. I och med att jag har jobbat så länge i ett sådant här utsatt område och har en god inblick i samhället så vet jag att detta är komplext, säger han.

Stefan Holgersson räknar inte enbart med applåder när han om ett par år ska presentera sina resultat. Under sin 20-åriga forskarkarriär har han stött på en hel del motstånd inifrån. Hans placering vid ingripandeverksamheten i Botkyrka, längst ner i polisens hierarki enligt honom själv, är en direkt konsekvens av hans mångåriga kritik mot polisens arbetsmetoder hävdar han. Fördelen med placeringen i Botkyrka är dock att han länge kunnat följa utvecklingen i några utsatta områden.

– Jag har kontinuerligt jobbat i flera olika typer av socioekonomiskt utsatta områden. I vissa områden har det faktiskt varit värre förr. Men antalet skjutningar har ökat, likaså tillgången till vapen, säger han.

För att få syn på strukturerna har han projektanställt folk, som ska ut och göra intervjuer med nyckelpersoner, så som affärsidkare, som kan komma i kontakt med kriminella till exempel om de blir utsatta för utpressning, men också andra personer som kommer i kontakt med ungdomar. Även brottsaktiva och poliser intervjuas.

– Den andra frågan som jag ska undersöka är hur polisen upplever sin arbetsmiljö och hur polisanställda upplever sin möjlighet att lyckas påverka de här maktstrukturerna. Det kan vara olika polisiära lösningar som krävs eftersom områdena kan ha olika problem, säger Stefan Holgersson.

En del poliser säger att de inte vågar jobba här. Men då undrar mammorna som nattvandrar utan skottsäkra västar varför de vågar, men inte polisen.

Han har alltså inte bara tänkt peka på problematiskt polisagerande utan också identifiera bra arbetsmetoder inom polisen. Trots att Stefan Holgersson ser det som besvärande att socioekonomiskt utsatta områden ofta klumpas ihop, som om de alla var likadana och problemen kunde lösas med exakt samma verktyg, tänker han ändå anonymisera de olika områdena i sitt forskningsprojekt, det är nödvändigt för att skydda uppgiftslämnare.

Den här förmiddagen vid ett torg, i ett icke namngivet utsatt område, har fyra poliser nu ställt sig utanför en av bilarna. De är i glatt samspråk med varandra och ser inte alls stressade ut. Inget allvarligt verkar ha hänt i dag.

Men ibland verkar det som att resurserna hos polisen kanske inte räcker till. När polisen har varit ute i media och sagt att de ”går på knäna” i det område där Aram arbetar, blir han kontaktad av panikslagna föräldrar som tycker att det känns som att polisen har gett upp.

– En del poliser säger att de inte vågar jobba här. Men då undrar mammorna som nattvandrar utan skottsäkra västar varför de vågar, men inte polisen, säger han. Aram anser att de poliser som nu står i centrum och småpratar med varandra borde komma till området senare på eftermiddagen eller kvällen i stället.

– De ungdomar som har problem har inte ens vaknat än och de andra är i skolan, säger han. Det vore också bra om polisen pratade och lärde känna ungdomarna, tycker han – i stället för att bara dyka upp för att ”släcka bränder”.

Aram menar att förtroendet för polisen hos ungdomarna som han jobbar med är nästintill obefintligt.

– Tyvärr finns ingen tillit till polisen över huvud taget här. För även om nio av tio poliser beter sig bra så räcker det med att en inte gör det. Det var en polis här som gick runt och muddrade ungdomar och bad dem dra ner byxorna, alltså kalsongerna, för att se att de inte hade något olagligt på sig, det blir förnedrande, säger Aram

I rapporten ”Justitieministern: Sätta hårt mot hårt – en studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter” från november 2018 drar Stefan Holgersson bland annat slutsatsen att poliser överlag inte har tillräcklig utbildning i konflikthantering.

För ett samhälle är hög generell tillit en enorm fördel.

– I vissa miljöer kanske ett dåligt ingripande inte får så stora konsekvenser. Men om polisen gör ett dåligt ingripande i ett socioekonomiskt utsatt område, där många har ett lågt förtroende för polisen, kan det i värsta fall leda till upplopp, säger han.

Huruvida vi upplever tillit till polis och rättsväsende, men också andra medmänniskor är förstås ingenting som uppstår ur ett vakuum. Redan som barn lär vi oss av våra föräldrar, lärare och andra förebilder om det går att lita på främlingar eller om man bör vara på sin vakt.

Aram har gång på gång försökt förklara för ungdomarna att alla poliser inte beter sig så där som polisen som muddrade dem, men det är svårt att vända en förtroendekris som är så djup. Det är inte bara det att många unga känner att de blir dåligt bemötta av polisen. Det är också alla skjutningar och brottsutredningar som läggs ner.

– Jag förstår polisen också förstås. Vid nästan varenda skottlossning som jag har hört talas om säger folk att de inte har varit där eller så säger de att de visserligen var där men inte såg något – och om ingen vittnar så blir det svårt, säger han.

Det finns ett samband mellan huruvida ett samhälle präglas av lagbunden ordning och om vi litar på andra människor runt om oss som vi inte känner, så kallad generell tillit. Om vi tror att andra också uppfyller sin del av samhällskontraktet, till exempel betalar skatt, så gör vi också det. Om ingen annan verkar vittna, så är det också svårt att göra det, att vara den första som vågar.

– För ett samhälle är hög generell tillit en enorm fördel. Vid låg tillit måste vi hela tiden skydda oss från korrupta personer. Ju fler människor som känner att de kan lita på sina medmänniskor desto lättare är det också att skapa ett rättvist samhälle, säger Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

När man jämför olika länder kan man också se att det finns ett samband mellan en stark välfärd och huruvida vi litar på våra medmänniskor eller ej.

Sverige har länge legat i världstoppen när det kommer till hög generell tillit. Sett till hela befolkningen är omkring 6 av 10 av oss svenskar så kallade höglitare, alltså uppfattar i hög grad att människor i allmänhet går att lita på. Det visar undersökningar från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som varje år tar tempen på svenskarnas tillitsgrad. Dessa undersökningar slår också fast att vår höga tillitsgrad dessutom är stabil över tid, tilliten till våra medmänniskor varken minskar eller ökar.

– Vi har mätt detta sedan 1986 och det sker väldigt små förändringar. Det finns heller inga betydande variationer mellan män och kvinnor, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Men även om det saknas skillnader mellan könen är det ändå tydligt att det skiljer sig mellan grupper i samhället hur mycket vi anser att vi kan lita på våra medmänniskor. Medan 70 procent av de som är högutbildade litar på folk i allmänhet klassas endast 43 procent av de lågutbildade som just höglitare. Även personer med utomnordisk härkomst uppger lägre tillitsgrad. Höglitarna i den gruppen är omkring 43–45 procent.

– Lågutbildade, långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och personer som röstar på ”övriga partier” eller Sverigedemokraterna uppger lägre tillit till andra människor, säger Bo Rothstein.

Den höga svenska mellanmänskliga tilliten bekräftas även av ”Tillitsbarometern”, en mätning som Lars Trägårdh har gjort tillsammans med SCB vid två tillfällen, 2009 och 2017. Lars Trägårdh, som också har undersökt i vilken grad människor i olika delar av Sverige känner tillit till andra inom sitt lokalsamhälle, kan se att det finns stora skillnader i landet.

Lägst tillit till folk i närområdet känner folk som bor i samhällen med höga inkomstklyftor och stor andel utrikesfödda.

Bo Rothstein vill vara försiktig när det kommer till områdeseffekten.

– Det är svårt att veta vad som är områdeseffekten och vad som beror på individuella orsaker som att fler har just lägre inkomst, invandrarbakgrund och är långtidsarbetslösa. Men man kan tänka sig att tilliten är lägre i socioekonomiskt utsatta områden för att många andra människor upplever att de inte kan lita på folk. Men det är svårt att reda ut vad som orsakar vad, säger han.

Samtidigt menar han att det är ”ganska självklart” vad som skulle öka tilliten i socioekonomiskt utsatta områden:

– Mindre långtidsarbetslöshet, rehabilitering av långtidssjuka och åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten. Men framför allt behöver samhällets institutioner hålla måttet, som skola och sjukvård och polisen naturligtvis. Polisen måste uppträda och agera på ett sätt så att människor uppfattar att de är pålitliga, kompetenta och opartiska, säger han.

Förutom att undersöka generell tillit kan man också titta på folks tillit till institutioner, vilket också säger något om hur bra ett samhälle mår. Enligt Stefan Holgersson kan polisens konflikthantering, om den inte fungerar väl, bidra till att tilliten till polisen och andra samhällsinstitutioner sjunker bland de boende.

– Polisen blir den konkreta representanten för myndighetssamhället där ute, därför är polisens agerande viktigt, säger han.

Om man zoomar in på hur svenskarnas tillit till just polisen ser ut verkar det dock som att förtroendet för polisen faktiskt har ökat under 2018 jämfört med året innan, 2017, som var lite av ett bottenår. Det visar Brås (Brottsförebyggande rådets) nationella trygghetsundersökning. Men undersökningen visar också på variationer mellan grupper. 54 procent av de högutbildade och 47 procent av de lågutbildade har stort förtroende för polisen. Bland svenskfödda personer med två utrikesfödda föräldrar har 42 procent stort förtroende för polisen, jämfört med 50 procent av svenskfödda personer med minst en svenskfödd förälder och 49 procent av dem som själva är födda utomlands.

– Jag anser att polisens sätt att agera i vissa fall leder till att fler uppfattar att polisen inte går att lita på och att detta gör att parallella maktstrukturer stärks.

Risken ökar för att andra än staten sköter rättstillämpningen, som att utföra straff. Det är alltid någon som måste hålla ordning i samhället annars fungerar det inte, säger Stefan Holgersson.

Att människor i området undviker att blanda in polisen i onödan har Aram märkt av. Ibland händer det att han själv blir kontaktad av föräldrar som vill att han ska medla i en konflikt mellan två ungdomar.

– När de har skett något bråk kan föräldern komma och be mig att lösa det. I början försökte vi blanda in polisen, men då blev familjerna eller ungdomarna arga, troligen för att de är rädda, tröskeln har blivit så låg för att skjuta någon. Så vi försöker på våra egna sätt få personerna att skaka hand och så är det löst. Lokalpolisen vet om detta och har bett oss vara försiktiga med vilka fall vi väljer, säger han.

Text: Maja Lundbäck
Illustration: Kristian Ingers